Prolog

Mitt på regnbågsbron, vart är jag på väg? Jag vänder mig om och ser Bruce nedanför soffan, han ser så ledsen ut när han tittar på mig där han står, jag tror inte han riktigt förstår vad som händer. Jag glider ner på golvet och säger:

”Bruce det är dags för mig att gå nu, du skall inte vara ledsen, jag kommer att finnas hos dig även om du inte kan se mig. Var snäll mot husse, han behöver dig nu. Farväl lilla Bruce, jag älskar dig din lilla parvel, tack för all kärlek och fina stunder vi haft tillsammans.”

”Vart ska du gå, varför kan du inte stanna hos mig, jag kan hjälpa dig som du hjälpte Nelly, jag kan inte vara utan dig min älskade Kyra.”

”Även om jag vill så orkar inte min kropp och mitt huvud har inte varit så bra på sista tiden, så min resa tar slut här. Sköt om dig nu älskade Bruce, vi kommer att ses igen.”

Det bliv mina sista ord, med viss oro tog jag steget över, men när jag fick se Nelly med en flock av hundar hon samlat för att hälsa mig välkommen blev jag glad på ett nytt sätt som jag inte kan förklara. När jag mötte Nelly, Chippie, Coco och Zeppy kände jag mig lugn, jag såg och kände en värme och kärlek flöda emot mig. Bakom d0m stod en man och en kvinna, Nelly berättade att det var din mamma Ruth och pappa Emanuel. Då kändes allt så ljust och varmt, allt onda var borta. När jag stod där och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till kom Ruth fram till mig:

”Välkommen Kyra, du skall veta att jag följt dig på din resa med min Bertil och sett er tillsammans, ni var så fina. Och nu är du här, du blir en del i vår flock, Välkommen.”

Bertil, jag förstår att du är ledsen, när du är det, tänk tillbaka på alla fina minnen och lustiga händelser vi varit med om och den fina tid vi haft tillsammans.

Du skall veta att jag finns hos dig och Bruce, även om ni inte kan se mig vet jag att ni känner min närvaro, ibland passerar jag utanför fönstret. Det är faktiskt lite kul att retas med Bruce, då går han fram till  fönstret och ser fundersam ut, det har du säkert märkt.

I början när jag lämnat er var ni så ledsna, jag tyckte faktiskt synd om er. Ni var så söta där ni satt i soffan eller låg i sängen och tröstade varandra. Jag är verkligen glad för din skull att du har honom.

Bruce kommer säkert att vänja sig att få ha dig för sig själv. Han är också bättre på att vara ensam än vad jag var. Nu går det ju inte sönder så många blomkrukor som när jag försökte ta mig ut genom stängda fönster heller.

Bertil, du har dina minnen från vårt liv tillsammans, men du har inte hela bilden, jag skall berätta ett urval av händelser, vi har haft tillsammans från min sida. Du kommer att få lära känna min valptid och var min rädsla för åskan troligen kommer från och andra tokiga idéer jag haft.

Jag är faktiskt lite ledsen att jag inte kan sitta vid din sida, lägga min tass på ditt ben när du hör och skriver ner det jag berättar. Då skulle du kunna klappa, klia mig bakom öronen. Det som både du och jag tycker om, men nu är det som det är och vi får vänta tills vises igen.

Här kommer min berättelse.

• Kapitel 1. Mitt första år

Utanför Pylos, en liten stad på den Peleponnesiska halvön i Grekland föddes jag i ett undanskymt fårstall på en liten fårfarm, ägd av Stavros med sin fru Krystina och dottern Maria.

Mamma berättade senare för oss att den natten var det ett oväder med storm, regn och åska. Kanske var det känslan från den stormen som födde min rädsla för åskan och smällare. Vi bodde tillsammans med en flock får i stallet där fåren hjälpte mamma att slicka oss rena när vi fötts.

Hera, ja så hette min mamma, det betyder Himlens drottning och det namnet passade perfekt på henne. Mamma fick tre valpar, det var jag som kom först, sedan kom mina två bröder.

Dagen efter vi fötts fortsatte det dåliga vädret så vi fick stanna inne med fåren. Mamma berättade för oss att när Stavros kom med sin dotter Maria den morgonen och fick se mammas valpar blev han inte glad.

”Hur skall nu Hera kunna valla fåren med dom här tre valparna, vi måste göra oss av med dom?” sa han till Maria

”Snälla pappa, jag tar hand om dom på dagarna nu när jag har lov från skolan, när dom är tillräckligt stora kan vi ge bort eller sälja dom. Kyra kan vi väl behålla så Hera får hjälp att valla fåren när hon vuxit till sig, Ja hon skall heta Kyra, det betyder värdig dam, titta på henne. hon ser ut som Hera, som betyder Himlens Drottning. Han med vita fläcken på örat skall heta Bobby och den minsta skall heta Nicos. Pappa, Kyra är så söt, snälla pappa, låt henne stanna hos oss,” sa Maria.

”Ja låt gå då, du får sköta om dom men om tio veckor när de är tillräckligt stora skall de vara borta.” Med de orden gick Stavros iväg.

Maria satte sig ner hos oss, gav oss våra namn, när jag senare fick reda på betydelsen av mitt namn har jag försökt att bära det med stolthet, sträcka på mig, lyfta på huvudet och gå precis som mamma.

När våra ögon hade öppnats och jag kunde se mamma, blev jag så imponerad, hon var så vacker, namnet Hera passade henne utmärkt. Hon såg ut som en drottning, en högrest hållning, långa ben, hennes färg var svart med vita inslag i pälsen, på bröstet och magen, tre vita tassar, en vit svanstipp som jag och mina bröder senare jagade för att fånga. Mamma var alldeles för snabb för oss, vi bara knuffades så vi hann aldrig i kapp henne.

Hon tittade på oss med sina vackra mörka ögon, en blick som innehöll så mycket värme, kärlek och stolthet. Man kunde verkligen se hur stolt hon var över oss.

”Ni får nog växa till er om ni skall komma ikapp mig,” skrattade mamma.

Vi var alla tre stolta över våra namn. Jag tyckte att jag fått ett så vackert namn, Bobby som var lite busig sa:

”Om mammas namn betyder himlens drottning, då betyder väl mitt namn himlens prins, visst?” skattade han och spatserade iväg över gårdsplanen.

”Haha, du ser mer ut som tuppen, kolla hur han sprätter, precis som du, jag är Nicos, det räcker för mig” skrattade Nicos

Mina bröder sprang runt, skällde och hade sig, jag provade att skälla, men jag upptäckte efter många försök att jag inte kunde, det blev bara små pip, något mina bröder hade roligt åt:

”Oj den fina lilla damen kan inte skälla hur skall det då gå för dig, lyssna på oss, vi kan nog skrämma fåren med våra skall,” retades mina bröder. När de sedan försökte skrämma fåren, så bräkte fåren tillbaka, Bobby och Nicos blev  så rädda och sprang och gömde sig bakom mamma.

Mamma var av blandras, men mest var hon vallhund med långa och snabba ben, ett högt huvud och en skarp blick för att kunna kontrollera fåren så de inte sprang bort. Det var nog den bästa blandningen man kunde få, tyckte jag.

När vädret blev bättre började mamma att jobba med fåren. På morgonen innan hon gick gav hon oss mat, när mamma gått för att jobba kom Maria till oss, lekte, matade oss med varm fårmjölk som hon hade i en flaska.

När hon matade oss satt hon med oss tre i sitt knä, sedan somnade vi mätta. Det var så skönt att känna hennes mjuka händer smeka oss, ofta sjöng hon för oss, hon sjöng så mjukt och fint, inte som när hennes goda vänner kom på besök. Då blev det helt andra toner, fast dom var också gulliga och lekte med oss.

Det lustiga var när vi vaknade hände det ibland att vi kissade innan Maria han sätta ned oss på marken. Hon blev aldrig arg på oss, hon bara skrattade, när vi sen kissade på marken vid buskarna klappade hon i händerna, ibland fick vi godis som beröm.

Inne hos oss fanns också två små får, de kallas lamm som Maria också matade, de var snälla, vi lekte med varandra fast de var större än oss och deras fötter var så hårda. Men de var ganska försiktiga, när vi tröttnade kurade vi ihop oss och sov tillsammans, det var mysigt, varmt och skönt.

När mamma kom hem på kvällarna, blev vi så glada, vi hoppade, skuttade, dansade  runt henne och jagade svansen. Mamma visade oss också var vi skulle kissa och bajsa, viktigt var att det var i buskarna så ingen skulle trampa i det. Så lärde vi oss at bli rumsrena.

Men vi var också hungriga så det blev fort dags att äta av mammas mjölk. Sen somnade vi tillsammans till ljudet av hennes hjärtslag. Precis som när jag sov i din säng och kände ditt hjärta slå.

En dag tog Maria med oss upp på berget där vi kunde se mamma valla fåren.

”Nu skall ni få se på vem som kommer att bli den bästa vallhunden i det här sällskapet,” skrattade Bobby och sprätte runt som om han ägde hela gården. Nu var det vi som skulle titta på så Bobby fick inte visa sina vallningstakter.

Mamma var så vacker och ståtlig där hon stod på en höjd, tittade ut över fårflocken, hon gjorde verkligen skäl för namnet Hera, hon rörde sig som en drottning, huvudet högt och alert. Hon sprang runt flocken, samlade ihop dem, när någon försökte springa iväg, skällde hon till och fångade in fåret.

Stavros var väldigt stolt över henne, Maria berättade att mamma hade fått många priser i tävlingar för vallhundar.

En dag tog Maria med mig in i det stora huset, det luktade gott av mat och en växande valp är alltid hungrig, jag hade blivit bra på att hoppa så jag passade på, hoppade upp och tog en brödbit. Marias mamma såg det, hon blev arg och skrek åt Maria:

”Ta ut tjyven, du måste lära henne att uppföra sig.”

Jag blev så rädd, vad gör en liten valp då? Jo, kissar på sig, det var precis det jag gjorde, jag kissade på mattan, Krystina blev ännu argare, skrek till Maria:

”Ta ut valpen ur huset, hon får inte vara här om hon inte är rumsren.”

Vi gick ut, Maria blev ledsen, grät och försökte trösta mig, Jag bestämde mig för att Maria och min mamma var de enda jag kunde lita på, dom bråkade aldrig på mig. När jag berättade för mamma sa hon åt mig att hålla mig borta från huset så mycket jag kunde.

Vi växte fort och när mamma inte hade tillräckligt med mjölk till oss, kom Maria med annan god mat hon gjort i ordning till oss. Våra dagar bestod alltså mest av mat, lek, och sova. Vi försökte leka med katten också, men han hade annat för sig, han tyckte nog inte om oss, fräste och sa åt oss att försvinna.

Stavros ville att bara jag skulle få följa med och se hur vallningen gick till.

”Nu Kyra skall du titta på Hera hur hon gör och så gör du likadant, så får vi se hur det går.”

Men Stavros var inte så snäll på jobbet. Han försökte lära mig valla, jag tyckte det gick ganska bra, även om jag inte fick till skallet som mamma hade, det som fåren visste vad det betydde. Mamma visade mig hur man sprang runt flocken och samlade flocken, det gick bra fast jag förstod att jag aldrig skulle bli någon riktig vallhund om jag inte kunde skälla. Man skällde för att fåren skulle vara uppmärksamma och inte springa bort.

Stavros blev besviken, han ville verkligen att jag skulle kunna skälla, däremot verkade han tycka om hur jag agerade runt flocken. Men när inte skallet fungerade gick han och slog i marken med sin långa pinne.

Men när ett av de små lammen hade förvirrat sig bort, bad mamma mig att leta reda på honom. Hon förklarade hur jag skulle göra, efter en stunds letande hittade jag lammet, som hade ramlat ner i en spricka mellan stenarna och kom inte upp:

”Vänta här så skall jag springa och hämta Stavros,” sa jag för att lugna lammet och sprang för at hämta Stavros. Då förstod jag vikten av att kunna skälla, jag sprang till honom och lyckades få med honom och hjälpa det lilla lammet, som blev jätte glad.

”Nu förstår du hur viktigt det är för en vallhund att kunna skälla, synd att du inte kan det, du hade kunnat bli lika bra som din mamma. Jag kanske skall ta dig till veterinären och se om det går att göra något åt det.” Sa Stavros och gav mig en bit torkat kött. Oj vad mamma blev stolt och glad när hon hörde det.

Undrar vad det där med veterinären var för något. Jag förstod att jag inte passade som vallhund om jag inte kunde skälla.

Det var inte bara vallning av får på gården, nej där var också jakt, men där var inte jag eller mina bröder med, jag frågade vad det var.

”Stavros skjuter kaniner för att familjen ska få mat, det blir nog över till oss också ska du se.”

”Ja men vad menas med jakt?” frågade jag mamma

”Stavros och jag skrämmer upp kaniner, du vet dom där hoppande djuren med långa öron. Sedan skjuter han dem med geväret, jag letar upp dem. Så går det ungefär till, men man får inte vara rädd för smällar.”

Stavros tog mig, mamma, Bobby och Nicos med för att provskjuta, ja du kan säkert gissa vad som hände. Jag blev livrädd, började skaka och ville gå hem.

”Vad är du för en fegis,” retades Bobby och Nicos mig, ”du blir nog varken vall eller jakthund, rädd när det smäller, inte kan du skälla heller, det blir nog jobb för pojkar,” skojade de med mig.

”Vänta ni tills jag varit hos veterinären ska ni få se,” tänkte jag tyst för mig själv.

Nästa dag fick Maria valla fåren med mamma, jag skulle till veterinären för att se om han kunde få mig att skälla. Det var inte så långt bort så vi gick nerför backen till staden där veterinären fanns.

”Då skall vi titta dig i halsen och se vad det är för fel på dig,” säger han och öppnar munnen på mig. Han håller ner tungan med någonting, lyser och tittar.

”Ja du Stavros, hon kommer nog aldrig att kunna få fram något annat än pip med de stämbanden, de är trasiga,” där kom domen från veterinären. Jag skulle aldrig kunna  bli vallhund. Blev jag ledsen? Ja det blev jag, men så här i efterhand är jag bara glad.

När vi kom hem tog Stavros Maria åt sidan för att prata med henne:

”Maria, när du åker till skolan kan vi inte ha Kyra kvar, hon kommer inte att bli vare sig vall- eller jakthund, så du får lämna bort henne.”

” Men pappa, hon kan väl få vara sällskapshund till mamma. Även om hon inte kan skälla så kan hon vara med och hjälpa Hera, springa runt och hålla koll på flocken.”

Pappan stod på sig, Maria pratade med sin bästa vän Katrina, de bestämde att jag skulle bo hos henne när Maria var i skolan. När Maria var hemma skulle hon ta hand om mig.

”Kyra när jag åker bort till skolan så kommer du att bo hos Katrina, du tycker ju om henne och hon blev jätteglad när jag frågade så det kommer att bli bra för dig.” berättade Maria för mig. Jag blev lite ledsen, men Katrina hade alltid varit snäll mot mig så jag blev både glad och ledsen.

”Maria, valparna är snart tillräckligt stora, hur har det gått, har du hittat nya hem till dom?” frågade Stavros en dag.

”Det är klart pappa, Bobby kommer jag att ge till min klasskamrat Christos, du vet hans familj har bageriet på torget, dom vill ha honom som vakthund,  Nicos kommer en flicka i skolan att ta hand om med sin familj, så dom kommer till bra hem.”

”Det har du skött bra, är dom rumsrena nu?”

”Pappa, tror du att jag skulle lämna bort dom om dom inte var rumsrena. Hera har också hjälpt till.”